Börja odla egna bin!
Hemträdgården 2/2012

Farfar startade med biodling 1942 när det var krig och sockerransonering. Det gjorde många på den tiden och det hörde till att man hade några bisamhällen om man bodde på landet och som vi på en liten bondgård. Farfar blev 92 år och min pappa hjälpte honom på slutet, sen fortsatte han med biodlingen. Men för fem år sen dog alla bin, eftersom varroa-kvalstret kommit till vårt område. Varje gång man gick förbi farfars bipaviljong, kändes det så tomt. Varje vår när blommorna började slå ut, var det tyst och tomt, inga surrande bin. Det kändes inte bra.  

Gå en biodlarkurs! 

Jag bestämde att starta upp biodlingen igen. Visserligen hade jag hjälpt till med slungningen, men hade ingen erfarenhet av själva biskötseln. Lika bra att gå en biodlarkurs tyckte jag och anmälde mig till närmaste biodlarförening. Det var 2009 och tyvärr anmälde sig för få, så kursen blev inte av. Jag klippte ur en artikel från lokaltidningen från en biodlare någon mil bort - man kanske kan åka dit och fråga tänkte jag. Men när man jobbar heltid, är det inte alltid lätt att finna extra tid, så mina biodlarplaner blev vilande. Men skam den som ger sig. Året efter startade en biodlarkurs på vårvintern. Vi var runt 10 stycken som först träffades inne och gick igenom teori om biodling. Sen fortsatte praktiska övningar ute i bigården, där alla olika moment betades av. Kursen ingick i ett projekt för att stötta en utökad biodling, så alla deltagare var garanterade att få köpa ett eget bisamhälle. Många liknande biodlarkurser har anordnats runt om i landet de senaste åren och finansierats av EU-pengar. Vår kurs fortsatte hela sommaren och avslutades efter slungning och invintring, med rullning av vaxljus. Det var en fantastiskt bra kurs.  

Stor utvintring 

Problemet våren 2010 var att den stränga vintern hade skördade många biliv, utvintringen var rekordhög. På majmötet i biodlarföreningen berättade biodlarna hur många samhällen de invintrat och många som överlevt. Det var ingen munter presentation. Många hade förlorat alla sina samhällen och var också på jakt efter nya bin. Men en av biodlarna hade invintrat 10 och alla hade överlevt. Det blev början på min biodlarkarriär. På morsdag var jag över till biodlaren och hämtade hem mitt första egna samhälle, en liten avläggare med täckt drottningcell. Veckan efter fanns det möjlighet att hämta ytterligare en avläggare som skulle få dra upp sin egen drottning. Det tips vi fått på kursen, var att satsa på minst två samhällen för att lättare kunna jämföra och snabbare lära sig.  

Viktigt med rena grejor 

Jag fortsatte med farfars lådformat lågnormal, men vågade inte använda hans gamla grejor. Hela bipaviljongen fick stå orörd. Jag antog att pappas bin hade dött av varroa-kvalster, men visste samtidigt att det fanns flera andra sjukdomar som kunde finnas kvar i gamla ramar och lådor. Istället blev det lätta frigolitlådor som målades med glada solar på sidorna. Nya ramar köptes in, trådades och vi smälte fast vaxmellanväggar med en gammal batteriladdare. I slutet av sommaren, när vi gått igenom kapitlet om sjukdomar och skadedjur, insåg jag att det inte kunde finnas några större farligheter i gamla bipaviljongen. Dessutom hade vårt område inte haft amerikansk yngelröta på 30 år. Det är en farlig bakteriesjukdom som regleras av bisjukdomslagen och innebär att hela samhället måste destrueras. Jag röjde hela paviljongen. De sämsta ramarna eldades upp. Bättre ramar packades samman för att skickas iväg för ursmältning och rengöring. Farfars hemmasnickrade trälådor ställdes i lagår’n och plötsligt blev paviljongen redo för inflyttning. Idag är det hjärtat i verksamheten med tillbehör och extra frigolitlådor. Har även provat att ha ett samhälle därinne, i trälådor, men uteplacering fungerar bättre. 

Första svärmen 

Efter tre veckor svärmade det första samhället, klockan tio på förmiddagen! Antagligen var det två drottningar som hade kläckts fram. Svärmen satte sig på en stängselstolpe bara några meter bort. Vi samlade ihop den i farfars svärmlåda, ställde lådan svalt och på kvällen fick de gå på en ”marsch-bräda” in i en ny låda. Men det blev en kortvarig lycka. Redan dagen efter var det dags igen. Svärmen flög åter iväg, nu på eftermiddagen och satte sig på skottkärran som stod kvar vid stängselstolpen. På kvällen slog vi in svärmen ovanifrån i samma låda och det blev det tredje samhället. Nu efteråt är det lättare att förstå vad som hände. När man börjar från scratch, finns inga utbyggda ramar att ge nya samhällen som byggs upp. De får hålla tillgodo med ”karga” vaxmellanväggar. Inte heller finns några yngelramar som man kan ta’ från stora etablerade samhällen och ge till nya som startas upp. Sommaren blev varm och solig, vitklövern i fårhagarna blommade under tre månader och gav massor med nektar. Samhällena växte till sig och hade fullt med yngelramar. 

Egen avläggare 

I juni anordnade föreningen en drottningodlarkurs. Vi samlades åter i bigården och fick prova på att flytta över små ringlarver från lovande samhällen, till cellkoppar som sedan odlades vidare i en speciallåda, en ”tryckkokare”. Efter ett par veckor var cellkopparna utbyggda till kläckningsklara drottningceller. Jag provade att göra min första egna avläggare och tog tre ramar från samhälle två. I slutet av juni hämtades en drottningcell hem och helt plötsligt hade jag fyra samhällen under uppbyggnad. I slutet av sommaren var denna avläggare fortfarande liten och då ska man egentligen slå samman små samhällen så de blir övervintringsdugliga och lättare kan hålla värmen. Jag hade inte hjärta att göra det. I gamla biböcker stod att man kunde vinterförvara mindre samhällen i jordkällare. Sagt och gjort, så bars samhälle fyra ner i potatiskällaren i början av november och flyttades ut igen i mars. Det blev det samhälle som gav mest honung under andra sommaren, hela 115 kilo! Det måste ha varit en synnerligen bra drottning. Allra sist på säsongen kunde några samhällen till köpas in, eftersom en av biodlarna hade blivit allergisk mot bistick.  

Sensommarjobb 

Första sommaren blev det inte mycket honung, eftersom allting var under uppbyggnad. Farfars gamla treramarsslunga användes och den drevs av en gammal tvättmaskinsmotor. När slutskattningen var gjord var skattlådorna med honung borta och kvar fanns lådorna med yngelramar. Då var det dags att bekämpa mot varroa-kvalster. Jag valde användning av organiska syror, eftersom det är ämnen som bina själva producerar och som finns i naturen. Man börjar med myrsyra som tillförs en ”wettex-duk” som läggs på toppen av ramarna under locket. Myrsyran har effekt på kvalster som sitter på vuxna bin, men även på larver inne i täckta celler. Behandlingen kontrolleras på en brickas i botten på samhället, där man kan räkna hur många varroa-kvalster som faller ner. Är det många kvalster, kan behandlingen upprepas en gång till. Sen började invintringen av samhällena och den måste göras tidigt, så att många starka vinterbin hinner bildas. Här ligger en av hemligheterna i att lyckas med övervintringen. Ett sommarbi lever ungefär tre till fem veckor, medan vinterbina ska klara sig mer än sex månader. Den slungade honungen ska ersättas med vinterfoder. Fodret är en sockerlösning som serveras i upp och nervänd plastbehållare eller i speciella foderlådor. Bina får dra ner sockerlösningen och göra om den till vinterfoder. Det är alltid bra att spara lite riktig honung också, eftersom den innehåller mer nyttigheter för bina. Invintringen bör vara klar i september och då ska samhället ha dragit ner minst 20 kilo socker.  

Inför vintern 

När bina slutat flyga för säsongen och alla yngel är kläckta, kan man göra sista varroa-bekämpningen. Då är bina ofta samlade i ett vinterklot för att bättre hålla värmen. Jag valde en vindstilla dag i början av november innan det blivit för kallt och behandlade då med oxalsyra. Det är inte bara varroa-kvalster som kan angripa bisamhället. Även små möss kan komma in i kupan om flusteröppningen är större än 7-8 millimeter och då måste öppningen minskas genom ett finmaskigt galler. Bina tål låga vintertemperaturer eftersom de sitter tätt samman i sitt vinterklot med drottningen i mitten. Bina byter plats med varandra, så de som sitter ytterst får komma in i värmen. Däremot får det inte bli fuktigt inne i samhället, eftersom mögel och svampsjukdomar då frodas. De flesta kuporna på marknaden fungerar bra och ventilerar ut fukten, utan att det blir kondens på ramarna. Det gäller även att välja en bra placering för bisamhällena. Platsen ska vara solig och gärna ha något skydd från norr. Samhällena ställs på en Europapall eller annan benställning, så de kommer upp en bit från marken för att gynna ventilationen. Blir det mycket snö, måste man se till att det finns lufthål så att samhället inte kvävs. En skiva kan ställas på lut framför flustret, som då även skyddar mot småfåglar. 

Övervintring 

Pappa sa’ att de där frigolitlådorna inte var mycket att ha på vintern, att det skulle bli alldeles för kallt… annat var det när samhällena stod inne i paviljongen, med tjocka täcken på! Vad säger man då? Det borde ju gå, eftersom så många använder plastlådor idag. Jag hade i varje fall ett samhälle i jordkällaren och bar även in ett annat i paviljongen, med täcke på. Jag skaffade också hem några min-max-termometrar och riggade fast mätsladden så den hängde ner i mitten av vinterklotet. Termometern lades i plastpåse under tegelpanna bredvid kupan. Jag hade nu gjort allt jag kunde. Tillräckligt med vinterfoder, varroabekämpning och vintersäkrade kupor. Sen var det bara att invänta vintern och den kom med besked redan den sjunde november! Sen låg snön kvar ända fram i mars. Regelbundet läste termometrarna av. När det var som kallast låg utetemperaturen på minus 22 grader, medan det var 32 grader inne i klotet! Helt otroligt! Småfåglarna matades extra rikligt under vintern och där höll även hackspetten till, så kuporna fick vara i fred. Alla samhällena klarade vintern och lyckokänslan kan knappt beskrivas när bina tog sin första flygtur på våren. 

Mera bin! 

Satsningen på biodling har varit så positivt! Det har gett en massa glädje och inspiration. En perfekt kombination till jobbet som trädgårdskonsulent till yrkesodlarna. Arbetet i bikupan kräver lugn och harmoni, vilket är rena rehabiliteringen när man annars stressar från det ena till det andra. Skötseln av bina har varit det allra roligaste och passar bra in i mina lugnare arbetsperioder. Honungsskörden är också spännande och det är en speciell känsla att kunna hålla i en burk egen honung i handen. Det tar ”sju år att lära sig biodling” så mycket återstår att lära. Jag kan varmt rekommendera fler att börja med biodling! 

Text & bild: Anna-Karin Johansson 

FAKTARUTA  

Ett bisamhälle innehåller arbetsbin, drönare och drottning. Drottningen lägger ägg från februari till september, som mest 3 000 stycken per dag. Äggstadiet varar tre dagar, därefter följer sex till sju dagar som larv och tillsist sju till 14 dagar som puppa. Utvecklingstiden för drönare tar längst tid 24 dagar, medan drottningen utvecklas på 16 dagar. 

ORDFÖRKLARINGAR

Varroa-kvalster 

Ett kvalster som angriper honungsbiet och överför ett allvarligt virus. 

Fluster 

Öppningen ut från binas samhälle, ofta är det en smal springa på 7-8 millimeter. 

Bipaviljong 

Hus med flusteröppningar som hyser många bisamhällen. 

Slungning
Metod att skörda honung från ramarna genom centrifugalkraft. 

Bigård 

Uppställningsplats för bisamhällen. 

Invintring 

Matning och iordningställande av bisamhälle inför vintern. 

Utvintring 

Det antal honungsbin som inte överlever vintern och dör. 

Avläggare 

Grunden till ett nytt bisamhälle, med ett antal ramar med bin, yngel, polen och honung som får växa till sig. 

Drottningcell 

Det ägg och larv, som ska bli en drottning matas extra mycket så det bildas ett större honungsbi och det syns tydligt på cellen som är större i storlek. 

Lådformat 

Bisamhället består av lådor med honungsramar och det finns flera olika standardmodeller och storlekar. 

Lågnormal 

Är ett vanligt format i Sverige och storleken på en ram är 36,6 x 22,2 centimeter. 

Trådning 

Ramarna består oftast av en ytterträlist med borrade hål, där metalltråd dras och spänns fast för att kunna fästa vaxmellanväggen. 

Mellanvägg 

Bivax från skörden smälts ner och utgör grundmaterialet för tillverkning av pressade vaxkakor, förpräglade med mönster av 6-kantiga celler. 

Fastsmältning 

Svag elström leds genom metalltråden så de upphettas samtidigt som en vaxmellanvägg läggs ovanpå och smälter fast på trådarna. 

Amerikansk yngelröta 

En farlig bakteriesjukdom som angriper larverna inne i cellerna så de dör. 

Lådor 

Samhället är uppbyggt av lådor, antingen av trä eller av frigolitplast, där ramarna hänger.  

Svärmning 

Binas naturliga sätt att bilda nya samhällen och då flyger drottningen iväg med ett antal bin för att hitta en ny boplats. 

Svärmlåda 

En låda, ofta med tratt, där man kan fånga in en bisvärm. 

Marsch-bräda 

En skiva som läggs lutande mot flustret och på vilken man häller ut bisvärmen, så den lättare vandrar in i bikupan. 

Yngelram 

Honungsram där även drottningen lägger ägg som sedan utvecklas till larver och vuxna bin. 

Ringlarv 

Honungsbina har en livscykel med olika utvecklingsstadier och tre dagar efter äggläggning har en liten ringformad larv bildats. 

Cellkopp 

Liten kopp som efterliknar en cell i vaxkakan, som sätts på rad på en träram för uppfödning av drottningar. 

Tryckkokare 

En speciallåda med plats för ett mindre antal ramar med bin och honung, där ram med cellkoppar sätts ner och utvecklas. 

Skattning 

När fulla honungsramar tas från samhällets lådor och skördas. 

Slutskattning 

Från samma samhälle kan man skatt flera gånger och den sista kallas slutskattning.