Honung

Honung består mestadels av olika sorters sockerarter, vatten och olika mineraler. Den innehåller också vitaminer, enzymer och pollen med mera. Honungens färg och smak beror på vilka växter som bina har besökt när de samlat nektar. Färgen kan variera från vitt till gult till svart.

Honung är en trögflytande eller fast sockerlösning som produceras av honungsbin. De producerar den med hjälp av pollen och nektar. Men de kan också använda sig av vätska från levande växtdelar eller utsöndringar från växtsugande insekter som till exempel bladlöss. För att få kalla en produkt för honung ska inte ha tillförts eller borttagits från varan.

Honung består av frukt- och druvsocker till cirka 70 %. vatten (18–20 %) samt högre sockerarter, främst rörsocker (cirka 4 %). Om halten fruktsocker är hög, på bekostnad av halten druvsocker, förblir honungen flytande och kristallerar inte.

Man kan få olika sorters honung beroende på varifrån bina hämtar sitt råmaterial. Sorthonungen som den kallas framställs under blomtiden för en specifik växt. För att honungen skall få namn efter en blomsort krävs det att den har en pollenhalt på över 50 % från just den blomman. Exempel på sorthonung är maskroshonung, lindhonung och ljunghonung. De ser alla olika ut beroende på var bina har fått pollenen och nektaren ifrån.

I färskt tillstånd är all honung rinnande och bärnstensfärgad. När den sedan kristalliseras blir den fastare och ändrar färg. Färgen kan variera från vitgula till mer bruna eller gråsvarta nyanser. De ljusa honungssorterna har i regel hög druvsockerhalt och kristalliserar då snabbare än de mörka honungssorterna som har högre andel fruktsocker. Blir druvsockerhalten lägre än 25 % kristalliseras inte honungen. Man har då flytande honung.

Framställning
Bina omvandlar nektar som finns i blommorna till honung. Den lagras i bikupans vaxkakor och när bina sätter lock av vax över vaxkakorna vet man att honungen är mogen att skördas.

Biodlaren avlägsnar vaxlocken och placerar vaxkakorna i en centrifug – en honungsslunga. I den slungas honungen ur vaxkakorna av centrifugalkraften. Därefter silas honungen så den blir fri från vax och främmande partiklar. Då har man fått nyslungad honung. Den är alltid flytande. Vaxkakorna sätts tillbaka i bikupan för att fyllas med honung på nytt.

I honungen bildas efterhand kristaller. Hög halt av druvsocker ger snabb kristallisation. För att få en smörig, jämn och mjuk konsistens rör biodlaren honungen. Det kan ske ett par gånger om dagen, tills honungen blir tjockflytande och ogenomskinlig. Slutligen tappas honungen på burk.

Nyttiga mjölksyrebakterier
Forskare vid Lunds universitet har kommit fram till att det finns mjölksyrebakterier i honung som motverkar ohälsosamma bakterier i människors magar. Även bina kan gynnas av den nyupptäckta bakterien. Detta var tidigare okänt. Bakterierna finns i binas honungsmage och hamnar då också i honungen.

Man hoppas nu att livsmedelsindustrin mer och mer ska börja använda honung som sötningsmedel. Forskarna Tobias Olofsson och Alejandra Vásques som låg bakom upptäckten hoppas att man ska kunna plocka ut de nyttiga bakterierna för att till exempel kunna använda dem i andra livsmedel.